När orden inte räcker till

I år stöttar vi återigen cancerforskningen genom vårt initiativ #pinewoodmotcancer. Mellan 16–31 oktober skänker vi oavkortat vinsten från alla köp via vår svenska e-handel på www.pinewood.eu till cancerforskningen.

Statistiken visar att en av tre människor får cancer. Men alla drabbas. Team Pinewood är inget undantag från statistiken. Inom vårt team har flera av oss personligen upplevt den svåra verkligheten av cancer, antingen genom att själva fått en hjärtskärande cancerdiagnos eller som anhöriga till familjemedlemmar och vänner som kämpar mot denna fruktansvärda sjukdom. Därför ligger det här engagemanget oss, tyvärr, mycket nära hjärtat och det är en självklarhet för oss att bidra på det sätt vi kan.


Jeanette Rüssel, kundtjänst. Anhörig, drabbad och del av Team Pinewood.

Vår Jeanette har drabbats hårt av den fruktansvärda sjukdom som är cancer. Både hon själv och flera i hennes närmsta familj har fått diagnosen. Medan hennes mamma förlorade kampen mot cancern hade övriga familjemedlemmar turen att besegra sjukdomen.
Jeanette drabbades av bröstcancer, endast 35 år gammal med två barn i förskoleålder hemma.
- Det känns alltid lika jobbigt när vi kommer till oktober. Det är en evig påminnelse om vad man varit med om. Man känner sig så unik med sin upplevelse, men man är ju inte det. Cancern finns överallt.

Hennes stödperson sa till henne när hon fick diagnosen att ”livet kommer fortsätta för alla andra men du kommer behöva ge upp ett år av ditt liv för att kämpa mot den här sjukdomen”.
- Ibland sörjer jag året jag ”missade” av barnens uppväxt. Men efter jag blev frisk har jag verkligen tagit igen den tiden med barnen. Nära familjemedlemmar hade redan drabbats av cancern när jag blev sjuk så insikten att man ska ta vara på livet kom inte som en käftsmäll för mig.
- Ordet ”cancer” för mig är bara skräck, ett enda stort mörker. Det finns ju andra hemska olyckor och sjukdomar som kan drabba en, men för mig finns bara cancern. Ett cancerbesked tar upp allt. Jag minns det som igår när jag fick mitt. Jag fick ett samtal till jobbet där en sköterska ringde och bad mig ta med någon och komma in direkt. Då visste jag. Det är konstigt att en så liten sak som en knöl på 3 mm har så stor påverkan på ens liv. Jag gick in i en depression när jag fick mitt cancerbesked. Jag fick en hoppfull prognos, men den krävde en omfattande behandling. Trots den positiva prognosen blev jag deprimerad och såg inget ljus i livet. Den psykiska biten är värst, de fysiska smärtorna klarar man av. Jag hade ett stort stöd i min syster som redan vunnit över sin cancer. Hon sa till mig att ”detta är nu”, och menade att det här kommer en dag att vara över och att jag skulle se min sjukdomskamp för vad den var: tillfällig.
Jag blev frisk och kom tillbaka till livet, och jag är så glad att min mamma hann få se att jag fick tillbaka livsglädjen igen. Idag är jag tacksam för insikten över att livet faktiskt kan vända från nattsvart till färg.
Eftersom jag är både anhörig och själv drabbad har jag sett detta från två sidor. Min erfarenhet är att det är supertufft att stå bredvid men det är ännu tuffare att själv vara sjuk. Jag upplever att det är lättare att vara stark för någon annan, att bli sjuk själv var inte hanterbart för mig.

- När jag var sjuk och diskuterade behandling med en sköterska så nämnde jag ett preparat som min närstående fått vid cancerbehandling. Då skrattade sköterskan till och sa ” det är historia, vi har kommit så mycket längre nu”. På de fyra år som passerat hade forskningen avancerat så pass mycket att den behandlingen inte var aktuell längre.
Jag vill dela med mig av det uttalandet till alla som oroar sig för cancer. Det är ett kvitto på hur mycket forskningen går framåt och hur mycket vårt bidrag behövs.


Carolina Sjögren, produktutvecklare. Anhörig och del av Team Pinewood.

Vår Carolina har flera nära anhöriga och jaktkamrater som mött cancern, vissa kämpar fortfarande och vissa har förlorat kampen.
- Jag blir alltid påmind om cancern under den här perioden då jag har både nära anhöriga och jaktkamrater som gått bort eller begravts under älgjakten. Det är svårt att finna lämpliga ord för vad man känner när en anhörig får ett cancerbesked. Man blir chockad och ledsen, men någonstans växer också ett ”jävlar anamma, nu ställer vi upp och fightar tillsammans”. Det gäller att finnas där och stötta som anhörig. Jag försöker alltid att vara positiv, men jag tror också det är viktigt att agera som vanligt och inte låta cancern ta för stort utrymme i ens liv.
- Ordet ”cancer” är ett så laddat ord, det inger ren och skär skräck när man hör det. Det känns därför extra viktigt att vara med i den här kampanjen där pengarna går till cancerforskningen. Nästa gång kanske det är min tur att få ett cancerbesked. Cancern är alltid väldigt nära och jag tänker ofta ”hur länge ska jag klara mig?”. Man inser att livet är skört och att det kan gå fort.


Carina Arvidsson-Löw, ekonomichef. Drabbad och del av Team Pinewood.

Vår Carina var 35 år gammal och hade tre barn i åldrarna fyra, åtta och nio år när hon kände en knöl i bröstet. Trots att hon direkt insåg vad det kunde innebära förnekade hon det och vägrade söka vård. Hon behövde tid att bearbeta först då hon anade vilken diagnos som väntade henne. Efter att flera veckor passerat hade hon samlat kraft nog att ringa samtalet till läkaren, efter påtryckningar från sin svärmor. På måndagen fick hon tid för provtagning och redan på onsdagen ringde läkaren tillbaka och bad henne komma in med sin man för att ta emot domen; det bröstcancerbesked som Carina redan känt på sig. Åtta dagar efter provtagningen hade hon opererats.
- Det tar tid att förstå att det drabbar en själv och under tiden som passerade innan jag kontaktade vården hann jag landa i att nu är det min tur. Man pratar om en gradering i cancerdiagnoser och den värsta på skalan är 10-10-10. Jag fick veta att jag hade 10-10-9. Efter operationen väntade månader av strålning och cellgiftsbehandling. Ett halvår efter jag fick min diagnos var jag färdigbehandlad och blev friskförklarad.
- Jag var inte sjuk, det var min inställning under hela cancertiden. Min förnekelse fortsatte även efter jag fått beskedet och påbörjat behandlingen. Det var mitt sätt att hantera det. Jag jobbade på som vanligt på fastighetsbolaget där jag då var anställd. Under hela min sjukdomstid var jag bara hemma från jobbet tre dagar, och det var när jag opererades. Jag tänkte att cancern var inget som skulle få ta kål på mig. Jag fick mycket kärlek och stöd från min familj men jag gick aldrig med i någon stödgrupp eller liknande för cancersjuka. Det här skulle ju snart vara överståndet för mig så en stödgrupp var inget som jag skulle hinna lägga tid på, så gick mina tankar. Jag har alltid varit målinriktad och det här var något jag bara skulle ta mig igenom, det fanns inga andra alternativ.
- Efter jag blev frisk lade jag om min kost och slutade äta mättade fetter. Jag har alltid hållit i gång med träning och det motiverar mig fortsatt. Jag tycker att det är viktigt med positiva tankar och att leva hälsosamt, så för att stärka mitt immunförsvar fokuserar jag på kosten och tränar väldigt mycket.
- Jag njuter fantastiskt mycket av mina barnbarn. Cancern fick mig att inse att det är viktigt att göra allt jag vill göra. Jag skjuter sällan upp saker längre, utan har bråttom genom livet då jag vill hinna med så mycket som möjligt. Jag fokuserar till 150% på familjen, på mina barn och barnbarn, och är glad för dem varje dag. Jag tar inte min tid med dem för givet.